The Beatles – Detta händer den 28 juli 1968
The Mad Day Out: The Beatles besöker sju olika platser
Den här söndagen den 28 juli 1968 (på min 20-årsdag!) har gått till Beatleshistorien som The Mad Day Out.
Det började med att Paul McCartney i början av sommaren ringde upp den högt aktade krigsfotografen Don McCullin och bad honom tillbringa en dag med att fotografera The Beatles. Gruppen var i stort behov att nya publicitetsfotografier och samtidigt ville grabbarna komma ifrån inspelningsstudion – om inte annat – så temporärt. Man valde en lämplig dag – som råkade bli söndagen den 28 juli 1968. The Beatles och fotografen Don McCullin fick sällskap av fem ytterligare personer med kameror – Ronald Fitzgibbon, Stephen Goldblatt, Tom Murray, Tony Bramwell och Mal Evans plus Yoko Ono, McCartneys flickvän Francie Schwartz och Mal Evans sexårige son Gary Evans.
Sju olika nyckelplatser runt omkring London blev det som bäst kallades för the Mad Day Out. Det första stället var Thomson House, centrumet av nyhetstidningarnas rike, som ägdes av Lord Thomson, där tidningarna The Times och The Sunday Times hade sina lokaler Byggnaden på Gray’s Inn Road revs 1969. Thomson House hade en fotostudio i vindsvåningen, vilken hade byggts för fotografen Lord Snowdon och användes ofta av Apples egna fotografer John Kelly och Stephen Goldblatt.
Thomson House London.
För de första fotografierna, stod The Beatles lutad mot en blå bakgrund med en fläkt riktad mot dem för att få grabbarnas hår att röra på sig.
En frisk fläkt av John Lennon, Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison.
Mal Evans:
Vi använde en fläkt för att få en fin effekt med pojkarnas hår.
Don McCullin :
Jag använde Kodak Ektachrome färgfilm och Ringos gula skjorta matchade den blåa kostymen perfekt. Jag satte på en fläkt som blåste runt deras hår och deras ikoniska ansikten såg ut som figurerna på Mount Rushmore. Till min förvåning fungerade det och vi fick ett vackert omslag.
The wind machine was throwing their hair around and their famous faces looked like the figures on Mount Rushmore. To my amazement it worked and we got a beautiful cover. Thinking back on it, Life used to pay five hundred quid for a cover so maybe I actually lost out on it, but I was thrilled.
Så här såg omslaget till tidningen ’LIFE’ ut, som Don McCullin tog.
Detta är den spanska utgåvan fån den 4 november 1968.
Fyra lyckliga beatlar 28 juli 1968.
Mount Rushmore – med fyra amerikanska presidenter: George Washington –
representerande nationens födelse, Thomas Jefferson, representerande
den växande nationen, Theodore Roosvelt, representerandes nationens
utveckling samt Abraham Lincoln, representerandes nationens bevarande.
Monumentet är beläget i Black Hills i staten South Dakota, USA.
När de var inne i studion använde sig gruppen även av rekvisita så som fyrfärgade lakan, vilka användes som capes, en Liverpool Football Club -rosett som bars av McCartney.
John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr.
Tom Murray (fotograf): ”De var på jättebra humör, skämtade och hade roligt. Jag trodde att det var precis vad som behövdes för ett lyckat jobb.
John Lennon iklädd krockhjälm och dykarglasögon.
På den här bilden har Ringo Starr satt en stövel på huvudet, Paul McCartney
och John Lennon har varsin krockhjälm på huvudet medan George Harrison
har en vanlig militärhjälm på huvudet spelandes på ett signalhorn.
Det andra stället som gruppen besökte denna The Mad Day Out, under denna extravaganta fotosafari, var the Mercury Theatre på Ladbroke Road nr. 2 i Notting Hill, London.
Mercury Theatre.
Den andra platsen för fotograferingen var Mercury Theatre i Notting Hill, London. Det var ursprungligen en kyrksal (1848 ). Beatles bil stod parkerad utanför Horbury Chapel (nu Kensington Temple).
Byggnaden var från början en kyrkohall från 1848, men var nu ett privat hus. The Beatles bil parkerades nära The Horbury Chapel, som numera kallas för Kensington Temple. Sällskapet väntade i teaterbaren på en person som skulle leverera en papegoja.
Mel Evans:
Vi drack te i teaterbaren och tog sedan några bilder.
Under tiden agerade grabbarna på teaterns scen och spelade lite olika roller. De intog scenen för ett flertal bilder, med John Lennon och Paul McCartney som alternerade huvudfiguren.
George Harrison, Paul McCartney, John Lennon och Ringo Starr agerar på scenen.
Grabbarna poserade för ett flertal bilder tillsammans med papegojan i närheten av teaterns utgång. Därefter inledde The Beatles en jam-session runt ett piano, som fanns på plats, med Paul McCartney vid tangenterna.
Paul McCartney vid pianot med papegojan på sin vänstra axel.
Don McCullin:
We found ourselves in a strange community hall somewhere in the East End. Somebody produced a parrot. The light was terrible and I was struggling with reloading my cameras. There was an old upright piano and they started fooling around with it.
Vid halvfemtiden på eftermiddagen tog sig Paul McCartney och George Harrison något enkelt att äta på en bar under det att John Lennon och Ringo Starr poserade för ytterligare bilder, Lennon bar en silverkavaj som tidigare hade burits av Paul McCartney under det att Ringo Starr satt vid ett bord.
John Lennon iklädd Paul McCartneys silverjacka.
George Harrison tar sig en kopp te mellan fotograferandet.
När grabbarna upptäckte en stor skylt med texten International Theatre Club bar alla fyra skylten ut ur teatern för att bli fotograferade tillsammans med skylten. Dessutom kom Mal Evans son Gary med på bilden.
The Beatles hittade också diverse scenkläder som de provade.
Därefter kördes gänget till det tredje stället för dagen – Highgate Cementery i norra London.
Fotografen Tom Murray:
John ville ta en bild bredvid Karl Marx grav, men när vi kom till Highgate-kyrkogården var grindarna stängda, så de stod framför ett litet hus i närheten och vi tog en bild på dem där. Det var en söndag och på söndagarna i London på den tiden var allt stängt, bokstavligen stängt.
Sedan, framför Swains Lane 59, skakar Paul McCartney, bärandes en
rosett från Liverpool Football Club, hand med John Lennon.
Efter detta besök begav sig sällskapet till plats nummer fyra – Old Street i norra London, en trafikerad genomfartsgata. De kom fram strax efter kl. 18.00 och gick till mitten av den trafikerade cirkulationsplatsen.
Så här såg mitten av cirkulationsplatsen ut när inte The Beatles hade erövrat den.
Väl på plats i mitten av cirkulationsplatsen intog grabbarna ett stort antal olika poser under det att fotograferna tog uppemot 100-talet bilder. The Beatles fotograferade under det att de vinkade, hälsade, låtsades ramla omkull, tog danssteg med mera.
Don McCullin:
We reached Old Street roundabout and I just asked them to get up on it. Once they were on the roundabout they obviously thought they might as well do something and performed completely spontaneously for me. You can’t direct people like that. The choreography was theirs. The taxi drivers couldn’t believe it as they came round and caught this free show.
En påtagligt märkvärdig Paul McCartney, en väldigt bakåtlutande John Lennon,
en meditativ George Harrison samt en uppåtseende Ringo Starr.
Här lever grabbarna farligt! Vem har den bästa balansen? Paul McCartney ser ut att bli omkullknuffad
av John Lennon, medan George Harrison och Ringo Starr försöker rädda vad som räddas kan.
Fighting Time! Paul möter här John och i den andra matchen möter George Ringo.
Alla fyra beatlarna blickar framåt. Vad finns där borta att ta tag i? Paul McCartney ser ut att åka
motorcykel med John Lennon på bönpallen medan George Harrison och Ringo Starr ser åt ett annat håll.
Här vid St Pancras Old Church and Gardens togs de mest välkända bilderna av alla som tog denna Mad Day Out. På detta det femte stället besöktes inte mindre än åtta olika platser där de fotograferades.
Först plåtade Don McCullin gruppen när de stod på en liten gräskulle till vänster om ingångens trappor och grindar. Man poserade framför en blomsterrabatt i en cirkulär matris med texten 1869 till 1968 NDFS.
Monumentet, Burdett-Coutts Memorial Sundial.
Den andra platsen var på en bänk lite norr om kullen, precis söder om det centrala monumentet som är markerat på kartan nedanför.
Mal Evans son Gary satt på bänken bredvid John Lennon och Ringo Starr, under det att Paul McCartney och George Harrison stod bakom bänken. En liten bit bort längs stigen, sydost om monumentet, fanns en dricksfontän.
Parkens blåa dricksfontän.
The Beatles fotograferades under det att de skvätte vatten mot
kameralinserna. George Harrison, Paul McCartney,
John Lennon och Ringo Starr som levande fontäner.
Den fjärde platsen var intill mausoleet, vars arkitekt vad Sir John Soane (1753–1837), vilket var placerat på den östra delen av trädgården.
Sir Johns mausoleum i parken.
Grabbarna satte sig på gräset i närheten av graven, intill en skylt med texten: Beträd ej gräset.
George Harrison, Paul McCartney, John Lennon och Ringo Starr noterar skylten men följer inte anmaningen.
Norr om Sir Johns grav låg St Pancras Coroner’s Court, där de fick sällskap av en äldre man som läste i en tidning på en bänk. Harrison och Starr satte sig intill honom och Lennon och McCartney ställde sig bakom bänken. Men den tidningsläsande mannen tog ingen som helt notis om vare sig The Beatles eller fotograferna som fångade tillfället.
John Lennon, Paul McCartney, en äldre herre, Ringo Starr och George Harrison.
Fotografen Tom Murray:
Det finns ett fotografi på Beatles som sitter på en parkbänk bredvid någon gammal man. Jag skulle kalla honom en slarvig man. Han satt bara på bänken och sov djupt. George och Ringo satte sig bredvid honom, och Paul tittade ner som för att säga: ’Åh, du är ett skit.’ John stod bara i bakgrunden. Jag undrar om någon knackade den gamle mannen på axeln och sa: ’Visste du att du just har blivit fotograferad med Beatles?’ I motsats till vad många tror var det inte ett iscensatt fotografi. Han satt där länge, och om man tittar noga kan man se tidningarna han läste. Han tittade aldrig upp. Han slumrade och sov. Fotot var en ren slump. Beatles hade en fantastisk relation. De verkade förstå varandra utan ord. Den ena satt, den andra stod. De ramade automatiskt in en bra bild.
St Pancras Hospital.
Plats nummer sex i trädgården var vid en stor blomsterrabatt norr om monumentet, belägen mot perimeterräcket.
The Beatles stod med St Pancras Hospital i bakgrunden och var till största delen
kamouflerade av det höga stockrosorna. Tittar man noga ska man finna såväl
Ringo Starr, John Lennon, Paul McCartney som George Harrison.
På den här bilden syns det tydligare var beatlarna hade gömt sig på bilden innan.
Här får vi en ännu bättre bild av såväl beatlarnas gömställen bland stockrosorna som bakgrunden i form av St Pancras Hospital.
Därefter begav de sig till en annan bänk norr om monumentet, som var mittemot bänken de hade besökt tidigare.
Visst är de flott klädda med exklusiva skor? Ringo Starr, Paul McCartney, John Lennon och George Harrison.
Den åttonde platsen var Old St Pancras Church, där man tog formella porträttbilder i kyrkans imponerande välvda dörröppning.
Ringo Starr, John Lennon, George Harrison och Paul McCartney snyggt uppställda i kyrkoportalen.
Under det att detta ägde rum, hade en samling människor ställt sig och tittat bakom staketen, som separerade kyrkan från trädgården. Fotografen Don McCullin dirigerade The Beatles att mingla bland folksamlingen, vilket resulterade i ett fotografi som användes 1973 på skivuppslaget till samlingsalbumen The Beatles 1962-1966 och TheBeatles 1967-1970.
I myllret av personerna på ovanstående bild får ni själva leta upp George Harrison, John
Lennon, Paul McCartney och Ringo Starr. De finns där för den som har ögonen med sig!
Ännu en bild från uppslaget i dubbelalbumen från 1973.
Efter att ha lämnat St. Pancras Old Church and Gardens reste The Beatles till östra London till Wapping Pier Head och Wapping High Street, för det sjätte stället under denna fotosafari i London. De anlände framåt kvällningen och parkerade sina bilar på Wapping High Street. De fösta fotografierna togs nära hörnet av Sampson Street, innan det rörde sig vidare till en cementbädd – numera en park – mellan de två Wapping Pier Head-byggnaderna.
George Harrison, Paul McCartney, John Lennon och
Ringo Starr med industribyggnaderna bakom sig.
Don McCullin:
We went down to the river at Limehouse, near those beautiful Georgian sea captains’ houses. Lennon started stripping off, so did Paul McCartney. I suppose that meant they were relaxed. Then I took this bizarre photograph where Lennon appeared to pose as if he were dead. Maybe he was pretending to sleep, to look as if he was inebriated, but I’m convinced he was staging his own death. Again, this was 1968 and the height of the Vietnam War, from which I’d just returned. I was using my Nikon F’s, which I’d brought back from the battlefield. I think everything Lennon did was a protest. Every statement he made seemed to come out of anger. There were many contradictions to him. He was a talented man who could write about peace and love, but deep down he was forceful and aggressive.
För att komma till en andra plats klev The Beatles över staketet som omgav den östra Pier Head-byggnaden och satte sig i gräset.
John Lennon bytte om till en svart midjerock . . .
. . . . och Paul McCartney var barbröstad.
Här har vi Paul McCartney i kedjor. Kedjorna som hade använts till att
spärra av området. Men The Beatles var ju som bekant gränslösa.
McCartney tog på sig ett antal tunga kedjor runt sin överkropp för en del solobilder. Kedjorna befann sig vid slutet av cementsluttningen mot Themsens vatten.
Fotografen Tom Murray:
De hade sina egna idéer om vad som gör ett bra fotografi, och jag bara följde efter dem och tog bilder. John lade sig ner på marken och tänkte att det skulle bli en bra bild, och han hade rätt. De bytte kläder. John tog på sig Don [McCullins] militärjacka eftersom han helt enkelt gillade den.
En kort promenad tog The Beatles till the Butler and Colonial Wharves buildings på Wapping High Street nr 24-28.. De fotograferade med Tower Bridge i bakgrunden, innan de slutligen gick tillbaka till den västra Pier Head-byggnaden.
John Lennon närmast kameran i militärjacka med Ringo Starr, George Harrison och
Paul McCartney stående bakom John. I bakgrunden ser vi ’Tower Bridge’.
George Harrison äntligen i förgrunden!
Fotografen Tom Murray:
Jag älskar den här bilden. Jag ville få George i förgrunden och jag försökte fånga det ögonblicket. Bra kontrast till bakgrunden, bra ljus vilket var tur eftersom jag inte hade blixt. En fantastisk bild som fångar kamratskapet i gruppen.
The Beatles poserade därefter när de stod på kanten till kajen vid den östra Pier Head-byggnaden.
Här bröstar Paul McCartney upp sig ordentligt till Ringo Starrs och John Lennon glada miner.
Sedan körde de till Paul McCartneys hus på Cavendish Avenue nr 7, för det sjunde och sista fotostoppet under the Mad Day Out.
Cavendish Avenue nr 7 – Paul McCartney hus.
Mal Evans:
Vi kom äntligen tillbaka till St John’s Wood. Vi drack te med Paul och tog en sista serie fotografier.
Fotografen Tom Murray:
Paul var en underbar värd. Han var mycket artig, gjorde te åt oss och bjöd oss på kex.
Mal Evans:
Paul hade den perfekta platsen för fotot. Vi gick ner i hans trädgård där Paul, bakom träden, har denna fantastiska glaskupolstruktur. Jag vet att det finns ett speciellt ord för det, men jag är säker på att du vet vad jag menar. Det är en ganska hög fyrkantig byggnad med glasväggar under. Det finns fyra pelare som går upp till glastaket och det finns en cirkulär hydraulisk hiss. Du kliver bara upp på plattformen och upp i kupolen.
Kupolen designades av den 30-årige sydafrikanske designern Digby Bridges och kostade McCartney nästan 10 000 pund att bygga.
Designern Digby Bridges:
I London arbetade jag med Beatles i restaurangbranschen. Jag designade och hade en andel i en nattklubb med George Harrison och designade en geodetisk glaskupol för Paul McCartney.
Paul McCartney:
En dag satt Robert Fraser, galleriets ägare, och jag hemma hos mig och lyssnade på musik. Jag berättade för honom om min önskan att sätta upp någon sorts ovanlig paviljong i trädgården. Jag gillade idén med en ovanlig paviljong, och han presenterade mig för en engelsk arkitekt som kom på den här kupolen. Det blev min meditationsplattform.
Barry Miles, författare till After Many Years:
Sommaren 1967 hade Paul en stor trämodell av en meditationsplats i sitt vardagsrum, som påminde om kapellet han byggde i slutet av sin trädgård. Det var en geodetisk glaskupol, likt eskimåernas genomskinliga bostäder. Det fanns en cirkulär plattform som skulle stiga upp i kupolen så att den skulle vara helt under glaskupolen. Det var en idealisk plats att ligga ner och titta på stjärnorna eller att sitta och meditera. [Den 15 juli 1967] bjöd Paul in Allen Ginsberg att gå genom trädgården för att visa honom var den skulle byggas. ’Gör den av trä’, rådde Allen honom. ’Du kanske vill ta isär den någon dag.
Paul McCartney:
Då var det för sent att ändra något eftersom betongen och tegelstenarna skulle levereras nästa dag. Jag ser tillbaka på det nu eftersom jag tycker att det var en väldigt smart idé. Det slog mig aldrig då att jag kanske ville ta ner den. Det roliga är att det nu finns en rund Groucho Marx-säng i den, och mina barn misstänker att jag hade andra avsikter.” ”Det var en meditationskupol, det försäkrar jag er”, säger jag till dem. – Ja, pappa. Självklart! – de håller med. – Men varför finns det en så stor rund säng där? – Den är där eftersom Alice Cooper kom för att se den en gång när det var en meditationskupol. Det var under en rundtur i huset. Och han sa: ”Jag har en säng i Los Angeles som skulle passa in i det här stället.” ”Vad pratar du om?” frågade jag. ”Groucho Marx gav mig sin runda säng, och det här är precis rätt plats för den”, svarade han. ”Självklart passade hon in bra, men den förändrade atmosfären. Det är inte lätt att meditera på en stor Hollywood-säng, man vill knulla mer!
Maggie McGivern, barnflicka till John Dunbar och Marianne Faithfulls son:
Jag älskade Paul McCartney och jag visste att han älskade mig också. Jag tillbringade många nätter i hans hus i St John’s Wood. Det var ett vackert hus med en trädgård fylld med stenfigurer från Alice i Underlandet. Vi tillbringade många romantiska timmar där. Längst ner i trädgården fanns en rund glasstruktur där vi mediterade. Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då han presenterade mig för den här platsen. Vi gick in och han sa åt mig att stå på golvet. Plötsligt började golvet långsamt höjas. Jag stod där och tittade på stjärnorna. Det var en extraordinär upplevelse. Vid den tiden kommunicerade han och resten av Beatles med Maharishi.
Fotograferandet ägde rum på insidan av den geodesiska domen som Paul McCartney hade konstruerat på baksidan av sitt hus. Under det att solen gick ner fotograferades McCartney tillsammans med sin hund Martha, innan han fick sällskap av de övriga beatlarna och Mal Evans son Gary.
Don McCullin:
We went back to Paul McCartney’s house in St John’s Wood, and after having tea we went out into his garden where there was this dome, like something out of James Bond or Doctor Who. We all lay around with a huge floppy dog in this strange science-fiction-like space.
Paul McCartney med sin hund Martha och Ringo Starr i bakgrunden inuti glaskupolen.
Fotografen Tom Murray:
Vid det här laget var det bara Paul, Ringo, hunden och jag i kupolen. Alla andra var utanför. När Ringo och hunden tittade åt ena hållet och Paul åt det andra, tog jag den här bilden.
Ett gäng nöjda och glada beatlar tillsammans med hunden Martha. Från vänster
Paul McCartney, Ringo Starr, George Harrison och John Lennon.
De sista bilderna under denna långa fotosession togs med The Beatles utanför domen fotograferade underifrån domens insida.
Paul McCartney och John Lennon i flygarposition med Ringo Starr
och George Harrison har intagit en mer marknära position.
Paul McCartney:
I used to sit round at my house with Robert Fraser, the gallery owner, listening to music. I’d started talking to him about having a folly. I loved the idea of follies and he put me in touch with an English architect who came up with my geodesic dome. It was my meditation platform. The dome is still there with a little Japanese garden leading up to it. So that’s where we all ended up, in the dome.
The Beatles – Detta händer den 27 juli 1968
En allmän vilodag för The Beatles
Denna lördag fick grabbarna vila upp sig lite inför den kommande veckans inspelningar.
Ozzy Osbournes 10 Beatlesfavoriter
Som bekant gick ’Ozzy Osbourne’ bort den 22 juli 2025 i en ålder av 76 år
Ett stort antal fans och musiker har hyllat Ozzy Osbourne och hans band Black Sabbath och är naturligtvis förstämda över att Ozzy har lämnat oss. Staden Birmingham i England hyllar Ozzy, eftersom det var därifrån han kom.
En av ’medmusikanterna’ heter Paul McCartney, som nedan i en video hyllar Ozzy. Paul träffade Ozzy redan 2001. Vid det tillfället sa Ozzy till Paul: You’re the reason that I picked up a mike. Se videon nedan.
Speltid: 45 sekunder.
Nedanstående video är hämtad efter det att Ozzy gick bort. Paul hylla Ozzy och hand band.
Speltid: 2:33.
I nedanstående skrift, har Ozzy listat de 10 Beatleslåtar som han gillade allra bäst:
The Beatles – Detta händer den 26 juli 1968
Paul McCartney producerar inspelning av ’Those Were The Days’
Denna fredag producerade Paul McCartney inspelningen av låten Those Were The Days framförd av sångerskan Mary Hopkin. Those Were The Days är en nytolkning av den klassiska ryska romansen The Long Road, skriven av Boris Fomin med text av poeten Konstantin Podrevsky. Den uppdaterade texten komponerades av Gene Ruskin.
I början av 1960-talet framförde Ruskin och hans fru Francesca folkmusik i Greenwich Village-området i New York. Ruskin, som ofta hade lyssnat på sången som barn, skrev tillsammans med sin fru en uppdaterad engelsk text till den klassiska ryska musiken.
Paul McCartney:
För ett par år sedan hörde jag första gången låten Those Were The Days när Gene [Ruskin] och Francesca, de amerikanska solisterna, sjöng den på Blue Angel i London. Jag tänkte alltid på den låten och försökte hitta någon som kunde spela in den eftersom den var så bra. Jag hoppades att Moody Blues skulle göra den, men det gjorde de inte, och senare, i Indien, spelade jag den för Donovan, som gillade den men aldrig kom till skott med att spela in den.” Vi ringde Essex Music, utgivarna av låten, men de visste ingenting om den förutom att de ägde den. De hade inga noter eller demo. Så David Platz från Essex, en trevlig kille, skickades till Amerika och vi fick demon och allt. Jag visade Mary hur jag tyckte att låten borde göras, och hon tog upp den väldigt lätt – som om hon hade vetat den i åratal. Men först sjöng hon den som om hon inte gillade den, vilket var konstigt för Mary, riktigt konstigt. Men det var hennes första gång i studion, och det kan vara läskigt. Efter några tagningar visade jag henne hur hon skulle sjunga den igen, och arbetade i princip med det. Plötsligt förstod hon det, och vi lade bara till en tamburin och gick hem.
Ett foto med Paul McCartney, Mary Hopkin och Richard Hewson i studion
tillsammans med medlemmar i Aida Foster Children’s Choir’
Richard Hewson:
På fotografiet av mig, Paul McCartney och Mary i studion har hon armarna hårt om sig. Hennes kroppsspråk visar att hon är väldigt nervös. Jag blev ombedd att arrangera den här låten. Stravinsky, Ravel, Miles Davis, Bill Evans, John Coltrane – jag studerade arrangering och spelade i en jazzgrupp på den tiden. Det var en liten grupp. Vi var bara tre. Jag spelade gitarr på den tiden. Vi hade en trummis som hette Nigel Anthony, som senare blev skådespelare. Basisten var en före detta medlem i Peter and Gordon, som spelade bas i gruppen. Vi brukade gå till Peter Ashers hus på Wimpole Street och repetera i en källare. Peter Asher var vän med Paul McCartney eftersom Paul gick ut med hans syster på den tiden. Det var så jag träffade honom. Jag var hos Peter Asher en gång. Paul var där med Jane, och Peter sa: ”Richard, Paul letar efter en arrangör som kan göra en skiva med en tjej som heter Mary Hopkin. Kan du arrangera det, eller hur?” Jag sa: ”Självklart kan jag det”, även om jag aldrig hade arrangerat en skiva förut. Paul sa: ”Kom på lunch, jag ska träffa Twiggy”, och vi åt alla lunch – Mary, Twiggy, Paul McCartney och jag. Apple var en konstig organisation och en väldigt slumpartad organisation. Ingen visste egentligen vad någon annan gjorde! Peter visste ingenting om arrangörer. Allt han visste var att han kände mig och att jag studerade klassisk musik. Så han bestämde sig: ”Okej, Paul behöver en orkester. Richard vet förmodligen hur man skriver klassiska orkesterarrangemang, låt oss prova.” Det var så jag fick jobbet, eftersom de inte kände någon annan. Det var tur för mig, för om de hade tittat runt hade de kanske hittat en riktig arrangör. Till slut gav Paul mig fritt spelrum. Han gav inga instruktioner om arrangemanget, förutom hur man skulle använda Cimbalom. Det är ett ungerskt instrument, som ett piano utan lock, som man slår på med hammare. Det är det där ”ding-ding-ding”-ljudet man hör i låten. Han sa att det var allt han hade i huvudet. ”Förutom det, gör vad du vill.” Så jag skrev arrangemanget utan att kunna popmusik, så det låter inte som den tidens popmusik. Det fanns bara en kille i England som spelade dulcimer – en av mina professorer, Gilbert Webster. Det är han som är med på den här skivan.
Jag fick 25 pund för mitt arbete med den här kompositionen. Arrangörer får inga royalties. De får bara betalt för det arbete de har gjort.
Instrumenteringen bestod av trombon, gitarr, trummor, två trumpeter, sex violiner, klarinett, fyra cellos, bas och tuba. Gilbert Webster spelade det unika ungerska instrumentet Cimbalom. Hur det ser ut och låter kan du studera i nedanstående video:
Geoff Emerick:
Jag var involverad i inspelningen av den här låten. Jag tror att Beatles tog en dag ur sitt schema för att Paul skulle kunna göra det. Vi spelade in i Studio 3 på Abbey Road. Vi skärmade av orkestern så gott vi kunde. Vi hade inga jättelika akustiska skärmar, bara väldigt enkla apparater. Studio 3 på Abbey Road var inte lika stor som Studio 2, så det var lite trångt. Men jag lyckades få bästa möjliga separation mellan bleckblåsinstrumenten, träblåsinstrumenten och så vidare.
Sången avslutades med en flickkör. Barnkören från Corona School spelades in på Trident Studios. När vi behövde en barnkör för en inspelning gick vi till en organisation som hette Corona School . Det fanns ungefär femton körsolister.
Mary Hopkin:
Jag kan inte komma ihåg alla detaljer nu, men jag spelade inte gitarr på ’Those Were the Days’. Paul spelade akustisk gitarr. Jag kan inte komma ihåg vem som spelade trummor, men eftersom det var ett orkesterarrangemang antar jag att det var en studiomusiker. Den inspelningen var ett ganska betydelsefullt tillfälle för mig. Det var på Abbey Road Studios. Det fanns en orkester där och det var ganska skrämmande. Låten var ny och obekant för mig och även om jag hade lärt mig den innan inspelningen var jag väldigt rädd för att sjunga den. Paul brukade komma över och säga: ”Tänk på texten och vem den här personen är.” Jag var inte nöjd med vad jag fick, så han sa: ”Gå hem och tänk på det så försöker vi igen på måndag.” Så det gjorde jag. Samtidigt hade John Lennon ringt mig hemma i Wales och sagt: ”Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt. Försök bara igen. Jag är säker på att du kommer att förstå.” Det var så gulligt, för Paul måste ha sagt till honom att jag var nervös och inte riktigt förstod. Det var så gulligt. Jag kom in på måndagen och det fungerade. Det var en sång om någon mycket äldre än mig. Jag gick i princip fortfarande i skolan. Kanske var det det som hjälpte, för jag var nästan ett barn och sjöng en gammal dams sång. Det var det som folk gillade med den. Men det var en stor ära för mig att få den sången från Paul.
Peter Asher, Paul McCartney och Mary Hopkin i studion.
Paul McCartney till vänster och Mary Hopkin till höger. Mitt emellan
sitter och står Aida Foster barnkör. Foto: Tony Bramwell.
Slutresultatet släppts på skiva den 30 augusti 1968 och gick upp på förstaplatsen på UK-listan. Så här låter en version med Mary Hopkin.
The Beatles – Detta händer den 25 juli 1968
Inspelning av ’While My Guitar Gently Weeps’
Det verkar som att George och Paul McCartney var de första som anlände till studion den dagen, och de bestämde sig för att spela in ett par tagningar. George spelade akustisk gitarr och sjöng och Paul spelade harmonium. Även om de flesta musikkritiker anser att den första tagningen bara är ytterligare en demoversion av låten, gör arrangemangets professionalism att det kan betraktas som en fullständig framförande, inte olikt Pauls akustiska version av Blackbird och Johns Julia. Demoversionen var bara två och en halv minut lång och spelades i ett snabbare tempo än albumversionen. Slutet av demoversionen är väldigt annorlunda än den slutgiltiga versionen. I slutet av inspelningen kan man höra Paul utropa: Coolt!
The Beatles började med att repetera låten ett antal gånger, vilket spelades in och fyllde upp två rullband. Mot slutet av sessionen togs dessa band hem av George Harrison så vi vet inte något om instrumenteringen eller arrangemanget på dessa inspelningar.
Jag var alltid tvungen att spela in ett dussin av Paul och Johns låtar innan de gav mig tid.
John Lennon:
Det fanns en frustrerande period när hans [Georges] låtar inte var så bra och ingen ville säga något till honom, men vi jobbade alla på dem.
Dave Rybachevsky, författare till The Beatles Music History:
Allt förändrades under Beatles senaste ett och ett halvt år, även om ingen förväntade sig det. Under årtiondena har låtens popularitet nått nästan legendarisk status. I Rolling Stones specialnummer av de 100 största Beatles-låtarna rankades ”While My Guitar Gently Weeps” som nummer 10.
En vacker låt, sorglig. Bara en gitarrist skulle kunna skriva den. Jag älskar den här låten.
David Quantick, författare till Revolution: The Making of the White Album:
Harrison hade aldrig låtit så självsäker på en skiva eller försökt sig på en så kraftfull, känslosam låt. Med ’While My Guitar Gently Weeps’ hade han oavsiktligt uppfunnit 70-talsrock.
Paul McCartney:
Jag blev förvånad över hur George utvecklades som låtskrivare, särskilt på ’While My Guitar Gently Weeps’. Han gick från att vara ett barn jag träffade på bussen, ett barn med lite lugg, en liten gitarrist, till att bli en väldigt vis man. Så när jag använder ordet ’magisk’, är det vad jag menar. Det kanske inte hade hänt. Vi kanske hade hållit på i fem år och sedan gått till fabriken. Han blev en av de största!
George Harrison:
Den skrevs i min mors hus i Warrington i norra England. Jag hade en bok som hette I Ching – Förändringarnas bok. I väst tänker vi på slump som något som bara händer, av en slump, att jag bara sitter här och vinden blåser genom mitt hår och så vidare. Men den österländska uppfattningen är att allt som händer är menat att hända, och att det inte finns några slumpmässigheter – varje liten sak som händer har ett syfte.” Konceptet fick jag när jag besökte mina föräldrars hus i norra England. Jag bestämde mig för att skriva en låt baserad på vad jag skulle se när jag öppnade en slumpmässig bok – som om den var kopplad till detta ögonblick, den här gången. Jag tog upp en bok slumpmässigt, öppnade den och såg ”gently weeping”, lade tillbaka boken och började skriva en låt. Så ”While My Guitar Gently Weeps” var bara resultatet av ett tänkande baserat på teorin att allting har någon förutbestämdhet att hända här och nu.
Dave Rybachevsky:
Han besökte tydligen sina föräldrar kort efter sin återkomst från Indien i april eller maj 1968 och skrev större delen av låten där. När det gäller boken som George råkade plocka upp från hyllan den dagen, skriver Rolling Stones 100 Greatest Beatles Songs: ’Den kan ha inspirerats av Coates Kinneys dikt ’Rain on the Roof’ från 1849, som innehåller raderna ’And the dreary darkness / Gently cries tears of rain’.
Coates Kinneys dikt ’Rain on the Roof’ från 1849
Under kvällens inspelningssession, som varade mellan kl. 19.00 och kl. 03.15 på fredagsmorgon, spelade Harrison dock in en akustisk soloversion denna dag, på vilken Paul McCartney troligen spelade harmonium som överdubbades mot slutet av låten. Denna inspelning innehöll en extra slutlig vers, som inte finns med i den släppt versionen av låten.
Denna tagning kom med på albumet Anthology 3 från 1996. En förstärkt version med stråkarrangemang finns med på albumet Love.
George Harrison:
When we actually started recording ‘While My Guitar Gently Weeps’ it was just me playing the acoustic guitar and singing it and nobody was interested. Well, Ringo probably was, but John and Paul weren’t. When I went home that night, I was really disappointed, because I thought, Well, this is really quite a good song, it’s not as if it’s shitty!
The Beatles – Detta händer den 24 juli 1968
Inspelning av låten ’Sexy Sadie’ fortsätter
Efter den tämligen improduktiva första inspelningssessionen den 19 juli 1968 fortsatte man denna dag att arbeta med låten Sexy Sadie. Gruppen spelade in 23 tagningar, numrerade 25 – 47, under sessionen som varade mellan kl. 19.00 och kl. 02.30 på torsdagsmorgonen. Av någon anledning utelämnades nummer 22 till 24. Den sista av dessa fick epitet Bäst, trots att John Lennon fortfarande var missnöjd med framförandet och arrangemanget. Den här dagen spelade John gitarr och sjöng, Paul McCartney spelade orgel och ibland piano, George Harrison på gitarr och Ringo Starr på trummor. George fortsatte att inleda låten med jazzgitarrstycket han hade spelat i tidigare tagningar, medan Paul plockade ut pianointrot som så småningom kom med i den släppta versionen.
Ingenting från denna session kom att släppas och man gjorde en nystart på låten den 12 augusti 1968. Mot slutet av sessionen spelade The Beatles in ett antal ljudeffekter på ett av rullbanden. När sessionen var slut togs bandet med hem av någon och innehållet är än idag okänt.