Tv-serien ’Thingumybob’ börjar sändas på ’London Weekend’

Enligt TV Times Magazine från den 2 augusti 1968 började tv-serien Thingumybob sändas på London Weekend kl. 19.30.

Enligt TV Times Magazine från den 2 augusti 1968 började tv-serien Thingumybob sändas på London Weekend kl. 19.30. Fantastisk ensemble och team. Kenneth Cope säger att Paul McCartney skrev temamusiken. Paul McCartney hade blvit ombedd att skriva temamusiken till en ny tv-komediserie med titeln Thing. Det instrumentala spåret med samma namn spelades in den 30 juni 1968 av Black Dyke Mills Band. Låten spelades första gången under seriens första avsnitt den 2 augusti. Skivan skulle släppas den 31 augusti 1968 som en av Apples första singlar.

Orkesterns sång och handklappningar spelades in på spår fem, vilket raderade Pauls piano och Georges elgitarr i den sista delen av låten.

Paul McCartney:
Vi började lära oss, ge oss in i branschen att göra skivor. Vi insåg att om någon skulle bestämma var basgitarren skulle vara på en skiva, eller hur högt gitarrsolot skulle vara, eller om ’Hey Jude’ skulle vara sju minuter långt, eller om vi skulle spela in den här låten och släppa den, så var det vi. När vi fick göra allt det där var vi så glada. Vi fick vara i kontrollrummet, medan vi tidigare, under de första sessionerna, aldrig hade varit där. Första gången Tony Meacham provspelade oss såg vi honom inte ens! Han var där, men vi lämnade Decca genom bakdörren. Lite i taget började saker och ting förändras. När vi blev starkare började de släppa in oss i kontrollrummet. Och då kunde vi säga: ’Geoff, jag vill inte störa, men höj gitarren!’ Det var faktiskt anledningen till att de inte ville ha oss i närheten, eftersom vi ville att våra instrument skulle vara högre. Om det fanns två gitarrister, John och George, skulle John säga: ’Höj nu lite mer’, och George brukade komma in och höja sin gitarr tills George Martin så småningom sa: ”Sänk gainen, tack.” John brukade titta på George och säga: ”Hur mycket ska vi sänka den? Nu går vi till fem, okej?” Sedan brukade John sänka sin gitarr till sex. ”Det är okej, jag är på fem”, brukade han säga. ”Din jävel! Nej! Du är på sex.” Det var en hemsk tävling. Alla ville vara lite högre. Men det är trevligt att lyssna på en Beatles-skiva nu för tiden. Gitarrerna är mycket högre än på någon annan skiva idag. När de överdubbar nu för tiden tar de alltid fram gitarrerna, sedan pianot, och det låter som om de är sekundära instrument.

Dave Rybachevsky:
Pauls basgitarr fanns på spår 7, och Pauls sång, tillsammans med John och Georges bakgrundssång och Ringos tamburin, fanns på spår 8. Det var denna dag som Paul ändrade texten från ’hon hittade dig’ till ’du hittade henne’. Paul lade sedan till ytterligare en pianostämma tillsammans med George på elgitarr medan alla fyra sjunger på den sista delen av låten (alla inspelade på spår 5). Det är under denna överdubning som Paul kan höras sjunga ”So let it out and let it in” i tredje versen. John och George spelade också elgitarrer (spår 6). Vid åttatiden på kvällen var alla överdubbningar klara och orkestern anlände till studion för att spela in vad som i huvudsak var de symfoniska bakgrundsackorden från den andra halvan av kompositionen.  

Paul McCartney:
Slutet var inte tänkt att vara så långt, men jag hade så roligt när jag improviserade i slutet när vi spelade in ett spår som jag hade jobbat med länge. Vi satte ihop det med en orkester, men det hände mest för att jag bara fortsatte sjunga ’Judy, Judy, Judy, wow!’

Paul McCartney med sin sång och sitt pianospel.

John Lennon med några av sina många ansiktsuttryck.

Ringo Starr lyssnar vid inspelningarna.

Paul McCartney berättar lite om låtens tillkomst:
John och Cynthia gjorde slut och jag tyckte särskilt synd om Julian. Vi hade känt varandra så länge. Vi hade varit vänner sedan John gick på konstskolan, när jag hade en flickvän som hette Dot och John hade Cynthia och vi fyra brukade ofta träffas och gå på fester. Jag såg dem också gifta sig och har Julian sedan dess. De levde lyckligt ett tag men jag kände alltid att Cynthia försökte få John att leva ett normalt familjeliv. Självklart var John inte redo för det.” Vi hade varit nära vänner i miljontals år och jag tyckte att det var för mycket för dem att plötsligt bli persona non grata och försvinna ur mitt liv, så jag bestämde mig för att besöka dem. Jag tänkte att som vän till familjen skulle jag åka ner till Weybridge och berätta att allt var bra. I grund och botten skulle jag försöka muntra upp dem och se hur de mådde. När de skilde sig tyckte jag särskilt synd om Julian. Jag var väldigt fäst vid deras son. Vilken härlig kille! Jag tycker alltid synd om barn från skilsmässor. För vuxna kanske det är okej, men för barn… jag tycker alltid synd om deras små hjärnor som snurrar i förvirring och tänker: ”Gjorde jag det här? Beror det på mig?” Skuld är en så hemsk sak.

Jag bodde ungefär en timme bort. Jag stänger alltid av radion och försöker skriva låtar, bara som en förebyggande åtgärd. Jag brukade skriva låtar på vägen till Kenwood, eftersom jag brukade åka dit för att jobba med John. Och jag kom på idén till låten ”Hey Jude”. Jag började sjunga: ”Hey Jude, ta det inte som om det är en dålig sak, ta en sorglig låt och gör den bättre.” Det var ett uppmuntrande, hoppfullt budskap till Julian: ”Kom igen, dina föräldrar är skilda. Jag vet att du är olycklig, men det kommer att gå bra.” Jag ändrade så småningom ”Jules” till ”Jude”. En av karaktärerna i Oklahoma! hette Jude, och jag gillade namnet, delvis tror jag på grund av ”Pore Jud Is Daid”, den sorgliga låten i Oklahoma! Jag tyckte att det var ett fantastiskt namn, Jude. Lite mer country och western för mig. Jude är lättare att uttala och närmare engelska namn. Med andra ord var det bara ett namn. Det kunde ha varit ”Hey Luke”, till exempel. Jag kom på några detaljer, så när jag kom dit hade jag redan en idé.

Cynthia Lennon:
Det var bara Paul som kom för att träffa mig.

Pete Shotton:
Efter att ha blivit så grymt utdriven ur Johns liv blev Cyn djupt rörd när Paul en eftermiddag anlände till Weybridge för att stödja henne.

Cynthia Lennon:
Under vår skilsmässa blev jag verkligen överraskad när Paul kom en eftermiddag. Jag blev rörd av hans omsorg om vårt välbefinnande, och ännu mer rörd när han gav mig en röd ros, åtföljd av en humoristisk kommentar om vår framtid: ’Vad sägs om det, Cyn? Vad sägs om att du och jag gifter oss?’ Vi skrattade båda åt tanken på världens reaktion på ett sådant tillkännagivande.” På vägen till oss komponerade Paul en vacker sång, ”Hey Jude”. Han sa att den var till Julian.

John Lennon:
Paul sa att han skrev den för Julian. Han visste att Cyn och jag skulle skiljas och att jag skulle lämna Julian. Han kom för att träffa honom och säga adjö. Han var som en snäll farbror. Och han skrev ’Hej Jude’.

George Harrison:
Låten ’Hey Jude’ handlar om Julian Lennon. Paul skrev den när John och Cynthia separerade. Julian var fortfarande ett barn, ungefär fem år gammal. Paul tyckte synd om Julian, som omedvetet hade blivit en gisslan i sina föräldrars skilsmässa.”

Cynthia Lennon:
Jag kommer aldrig att glömma den omtanke och omsorg Paul visade när han kom och besökte oss. Det fick mig att känna mig älskad och önskad, snarare än avvisad och övergiven.

Paul McCartney:
Många antog att jag gillade Cynthia, men det är inte alls sant. Jag tänkte på hur svårt det skulle vara för Jules, som jag kallade honom, att acceptera att hans pappa var borta, att hans föräldrar var skilda.

Cynthia Lennon:
Paul var den enda Beatle-medlemmen som hade modet att stå upp mot John, som verkade förvänta sig att alla skulle följa hans exempel och vända sig bort från mig. Men Paul var en oberoende man och var inte rädd för John. Faktum är att de redan började röra sig i olika riktningar – som musiker och som människor. Det är möjligt att Pauls besök hos mig också var en sorts utmaning för John. När han gick lovade Paul att inte försvinna.

Paul McCartney:
Jag avslutade den när jag kom hem. Det som ofta händer med en låt är att den börjar på ett sätt – i det här fallet är jag orolig för något i mitt liv, något specifikt, som en skilsmässa – men sedan börjar den förändras och bli en egen enhet. Titeln var ursprungligen ’Hey Jules’, men den ändrades snabbt till ’Hey Jude’, eftersom jag kände att den var lite mindre specifik. Jag insåg att ingen egentligen visste vad den handlade om, så jag kan lika gärna öppna upp den lite grann. Och sedan händer det att jag börjar lägga till element. När jag säger ’Du var gjord för att ha henne’ i låten, finns det nu en annan karaktär på scenen, en kvinna. Så nu kan det vara en låt om ett uppbrott eller en romantisk relation av något slag. Vid den tidpunkten handlar låten inte längre om Julian. Den kan nu handla om förhållandet mellan den här kvinnan som har kommit in i scenen. Jag gillar att ha ett inslag av den genomsnittliga mannen eller kvinnan i mina låtar.” När jag hade skrivit klart låten var jag uppe i musikrummet, och John och Yoko kom in. De stod bakom mig, över min högra axel, och lyssnade medan jag sjöng den, och när jag kom till raden ”The move you need is on your shoulder” tittade jag över axeln och sa: ”Jag ändrar på det, det är lite rörigt. Jag har bara gjort det lite tufft”, och John sa: ”Tänk inte ens på det. Det är den bästa raden i låten.” Det är samarbetsvilligt. När någon är så envis med en replik att du bara ska slänga ut den, och de säger: ”Nej, låt den vara som den är.” Såklart gillar jag den raden dubbelt så mycket eftersom den är lite malplacerad. Det är som en blandras som skulle avlivas, men de sköt om utförandet, så den är vackrare än någonsin. Jag älskar den där texten nu, ”Rörelsen du behöver är på din axel.” Självklart känner jag att den texten är så djupgående nu; jag har fått brev från religiösa grupper och kyrkor som säger: ”Paul, du vet vad det betyder, eller hur? Det finns en möjlighet till vad du än vill.” Det är en fantastisk text, men jag ville ändra den eftersom den lät som en repetitiv grej eller något; den var inte riktigt sammanhängande. Tid ger saker en viss äkthet. Man kan inte förneka det längre, det fungerar bara bra på egen hand. Men när jag sjunger den, när jag sjunger den raden, tänker jag på John. Det är ett känslosamt ögonblick i sången för mig.

John Lennon:
Jag har alltid tyckt att det är lättare att skriva texter, även om Paul också är en skicklig textförfattare, han ser bara inte sig själv som en. Så han försöker inte. Istället för att ta ansvar försöker han smita undan det. Det finns fantastiska texter på Hey Jude. Jag bidrog inte till det.

Paul McCartney:
När John och jag började skriva låtar lånade vi mycket från andra musiker. Det är vad som händer alla nya låtskrivare. Jag tycker inte att det är något olämpligt med det. Vi lånade ständigt idéer från andra människor eftersom man var tvungen att börja någonstans. Till exempel hör man Marvelettes sjunga ”Please Mister Postman” och man gillar det så mycket att man vill skriva något liknande. Sedan kanske man börjar med, säg, raden ”Sorry, Mister Milkman”. När hela låten är skriven kanske man har övergett den raden. Den kanske inte ens låter som Marvelettes, men den var en inspiration. ”Hey Jude”, till exempel, inspirerades av en Drifters-låt. Nej, den har ingenting med deras musik att göra, men jag minns att den här versen, som lät mot bakgrund av två ständigt upprepade harmonier, kom till mig när jag spelade ”Save The Last Dance For Me ” på gitarren. När jag först spelade upp den för John visste han inte att den var för hans son Julian. Ironiskt nog trodde John ett tag att den handlade om att han och jag gav honom mitt samtycke till att vara med Yoko: ’Du har hittat henne, gå och hämta henne nu.'”  

John Lennon:
Han sa att den var skriven om Julian, men jag hörde den alltid som en sång för mig. När jag tänker efter hade Yoko precis kommit upp på scenen. Han säger: ’Hej Jude, hej John.’ Jag vet att jag låter som en av de där fansen som lägger en mening i den, men det låter som en sång för mig. Orden ’gå och hämta henne’ – undermedvetet säger han: ’Kör på, titta inte tillbaka på mig.’ Men på en medveten nivå ville han inte att jag skulle göra någonting. Ängeln i honom sa: ’Gud välsigne dig’, men djävulen i honom gillade inte det alls eftersom han inte ville förlora sin partner.” När Paul först spelade ”Hej Jude” för mig tog jag det väldigt personligt. ”Det är jag”, sa jag. ”Det är jag.” Han sa: ”Nej, det är jag!” Jag sa: ”Precis, du och jag går igenom samma sak.” Det gör vi. Alla som går igenom det vi går igenom känner likadant. Det är alltid så det är.

Barry Miles:
Både Paul och John kunde gå in i ett halvtranstillstånd som gjorde det möjligt för dem att komma åt sitt undermedvetna. Deras texter är universella, så många tolkningar är möjliga.

Dave Rybachevsky:
Det handskrivna textarket visar att ’Hey Jude’ skrevs på baksidan av ett pappersark som också innehöll texten till Georges ’While My Guitar Gently Weeps’ . Texten var densamma som den slutgiltiga versionen, förutom raden ’she found you’ istället för ’you found her’.”        

Dave Rybachevsky:
Den 15 juli 1968 gjordes ytterligare två monomixar av ”Revolution” , och tagning 21 ansågs värdig nästa singel. Två veckor senare tog Paul dock med sig en låt till studion som han tyckte passade bättre till gruppens nästa singel, och alla var överens om att den var bättre.

Under den här sessionen tittade Paul in i en annan EMI-studio, för att titta på en inspelning av en låt som skulle bli en brittisk topp 40-hit. Elton John spelade på inspelningen. Det var hans första möte med Paul McCartney.  

Elton John:
Jag spelade in med Barron Knights en dag när Paul McCartney plötsligt dök upp i studion. Han gick in i kontrollrummet och lyssnade en stund. Sedan gick han fram till pianot och sa att det var det han jobbade med i nästa studio, och han spelade ’Hey Jude’ i åtta minuter.